Att dra nytta av en argbigga

Vi har kommit fram till att det bästa som kan hända när vi åker buss är att någon av våra medpassagerare blir full, arg och upprörd. Mycket konstigt kanske ni tycker, men helt logiskt om man begrundar det hela, vilket vi ska göra nu. Efter snart fyra månaders resande i Asien har vi hunnit med mer än en bussfärd som varit både lång, varm, skumpig och högljudd. Det har hunnit gå så långt att vi börjar bli less på att åka buss.

Igår var det dags för resans näst sista bussresa upp till Siem Reap. Redan innan vi hunnit kliva på bussen i Phnom Penh blir vi varse om att vi ska dela buss med en svensk man och dennes flickvän. Denne svenska man i övre trettioårsåldern med rakat huvud och tatuerade armar visar sig utan några större efterforskningar vara lika charmig som han ser ut - det vill säga noll poäng på charmkontot. Hans halvnakna tatuerade flickvän som skiter i om det finns en askkopp och hatar AC är minst lila sockersöt! Vi hade nog inte insett det då där på busstationen i Phnom Penh, men dessa två sockertoppar skulle visa sig underlätta vår resa på ett mer oväntat vis.

Gårdagen var precis som vädret varit de senaste veckorna - stekhett! Det är alltså ett ypperligt tillfälle att svettas som efter ett löppass när vi sitter i den kvava bussen. Dessutom inser vi snabbt  att detta inte kommer bli en fem timmars färd som utlovat, vilket inte är något ovanligt. Vi hinner pusta lite och lova dyrt och heligt att vi inte ska åka buss på ett år när vi kommer hem. Men här börjar nu våra räddare i nöden, även kända som argbiggan och hans flickvän, att utföra sina mirakel. I takt med att bussen skumpar fram över dammiga vägarbeten dricker våra vänner öl som andra dricker vatten. I takt med att ölen sinar och bussen blir senare och senare blir våra landsmän fullare och fullare, argare och argare - något som hela bussen blir varse om. Argbiggan börjar ljudligt att annonsera att han minsann blivit lovad att resan endast skulle ta sex timmar och att han nu förlorar 500$ varje timme som vi blir försenade - detta vill han självklart att bussföraren ska ersätta. Det klagas det på att bussen är för varm och att bussen är för kall. Det klagas på musiken som slutligen stängs av med våld. Det gormas mer om 500$/timme. Parodin slutar i att argbiggan ringer polisen och VDn för bussbolaget eftersom personalen inte orkar bemöta honom längre. Under tiden har fröknarna Fjällborg och Jonsson gått från att vara lätt less på livet i en buss till att ha världens bästa dag. För varje ilsket utrop från främre delen av bussen blir det svårare att ta bråkmakarna på allvar och vi blir gladare och gladare. Mot slutet är vi två odödliga optimister som resonerar att det var ju kul att resan tog lång tid - mer buss för pengarna liksom!

Bortsett från att argbiggan och flickvännen fick oss att skämmas över att vi var svenskar skulle vi ändå vela tacka dem för vårt glada humör under denna resa! Tack!

Kommentera här: